Wenngarns Slott, före 1682 Samtida gravyr av A. Perelle Adress: Wenngarn SE-19391 Sigtuna, Sweden Wenngarn, "slott och kungsgård i S:t Olofs socken uti Upland, skönt beläget vid Garnsvikens vestra strand i Mälaren, straxt norr om Sigtuna" (Nordisk Familjebok 1892) Samma byggnad som idag. Gravyr år 1695 av W. Swidde Tel: 08-59250110 Fax: 08-59254084 e-mail: info@wenngarn.se Huvudsida Historia Lägenheter mm uthyres Turistinfo o resväg Legender och spökhistorier Tjänstekvinnans ondska ekar ännu i salarna Det började som en kärlekssaga, men slutade med djup ondska och brutal död. Wenngarns slott utanför Sigtuna tycks ännu ruva på de våldsamma känslor som rasade här på 1500-talet. Det höga, gula slottet ser slutet och ogästvänligt ut när det plötsligt dyker upp efter en lång, tunnellik allé. Allt tycks vara tillbommat och tomt. De många mörka fönsterraderna påminner om matta, stumma blindfönster, ogenomträngliga för alla ljusreflexer och rörelser inifrån rummen. Det är som om det låg en oförklarlig skugga över hela byggnaden. Just när vi är på väg bort till ett hus intill, för att leta efter slottets ägare, öppnas plötsligt den tunga, utsmyckade porten. En vithårig, vänligt leende man i obestämd ålder ber oss komma in. Han presenterar sig som förvaltaren, men säger inte sitt namn. Inte heller vill han bli fotograferad, betonar han. Men han visar oss gärna runt i slottet. Interören liknar inte något jag sett förut. En bisarr skräckromantisk inredning där groteska skulpturer av ödlor och drakar pryder trappavsaterna, så levande att de ser ut att precis vara på språng. Suggestiva målningar med ett myller av sagoväsen skymtar fram ur dunklet. Det slår mig att de flesta rummen faktiskt ligger i halvmörker. Det är som om ljuset inte heller utifrån nådde in i slottet genom de egendomliga, stumma fönstren. Vi går uppför flera breda marmortrappor, på avsatser med schackrutigt golv, och kommer till den magnifika Disasalen, som nästan får oss att tappa andan. Salen är utsökt vacker och storslagen, men samtidligt så dyster. Väldiga, mörka målningar som skildrar den forntida Disasagan täcker alla väggar. Också här ligger allt i djup skuga, överallt finns denna besynnerliga mörka grådager som tycks uppfylla hela huset. Även Wenngarns förflutna verkar vara omgivet av skuggor och gåtfullhet. Enligt folksägnen går slottets ursprung tillbaka till en dimmig, okänd forntid då den mytomspunna drottning Disa sägs ha hållit hov här, och bland de tidigaste ätterna på 1200-talet finns overkliga sagonamn som Ängel och Blå. Märkligt tomt Oxenstierna, Banér, Thurn och Sachsen-Lauenberg är några senare släkter på Wenngarn. Dess mest kände ägare är stormaktstidens slottsbyggare, greve Magnus Gabriel la Gardie, som köpte egendomen 1653. År 1686 övergick den till staten, och från 1916 drevs många år den numera nedlagda alkoholistanstalten i en byggnad här intill. Wenngarns är sedan 1997 i privat ägo. Vi slår oss ner i en praktfull gul sidensoffa med utblick över den långsträckta, mörknande salen. Det är märkligt hur tomt det är. Förutom oss tre är det tydligt att inte en levande människa finns i slottet. Ägarfamliljen är inte här ännu, de ska dyka upp när som helst, försäkrar mannen som kallar sig förvaltaren. Medan vi väntar på dem berättar han så småningom den ohyggliga historien som en gång har utspelat sig på slottet. Det är en berättelse om svartsjuka, hämnd och gränslös maktlystnad och allt kretsar kring en ung flicka som tjänade i huset för länge sedan. Man känner inte till de exakta årtalen, men mycket tyder på att detta hände någon gång i slutet av 1400-talet. - Det hela började med att greven inledde en tillfällig kärleksförbindelse med tjänsteflickan, berättar förvaltaren. Hon fick genast stora förväntningar och hoppades att en dag få flytta in i slottet som hans äkta hustru. Men greven hade snart glömt den korta romansen, som för honom bara varit ett tidsfördriv bland många andra. Han gifte sig i stället som planerat med en flicka från en adlig familj, som blev grevinna på Wenngarn. Tjänsteflickan födde så småningom en son. Hon visste att greven var fadern, men han vägrade kännas vid barnet, som visade sig vara efterblivet. Flickan fortsatte att tjäna piga på slottet. Utåt uppförde hon sig lika oklanderligt som alltid, ingen märkte den hatiska blicken i det annars så blida ansiktet. I hemlighet växte hennes bitterhet, i synnerhet mot grevinnan och greveparets egna barn, en son och en dotter. Åren gick och hon såg sig alltmer som slottets rättmätiga härskarinna, och sin egen son som den egentliga arvtagaren. I en fantasivärld - En dag blev tjänstekvinnan vittne till hur greven straffade sina barn, som då var 10 och 7 år gamla, för någon förseelse. Hon hade alltmer börjat leva i en sorts fantasivärld och uppfattade detta till sin glädje som att greven inte längre tyckte om sina barn. Hon intalade sig att han nog helst ville bli av med dem och beslöt att hjälpa honom med det. Vid ett senare tillfälle skulle greven och grevinnan resa bort en tid. Tjänstekvinnan, som inte hade röjt med en min det hat hon kände, blev tillsagd att vaka över barnen. Så fort deras föräldrar återvände efter flera veckor, blev de, till tjänstekvinnans stora förvåning, inte alls lättade över barnens död, utan djupt förtvivlade. Hon skyllde då genast alltihop på sin efterblivne son, som nu hunnit bli 19 år. Greven blev ursinnig och högg omedelbart ihjäl den stackars pojken med sin värja. Tjänstekvinnan grämde sig i tysthet över att inget gått enligt hennes planer. Fortfarande var hon bara piga istället för härskarinna på Wenngarn. Hon hade en dotter, som nu hunnit gifta sig med en av tjänarna på slottet. Sakta började hon nu bearbeta sin svärson. Hon intalade honom att han egentligen var den som borde styra över egendomen. Till slut förmådde hon tjänaren, svärsonen, att kallblodigt mörda både greven och grevinnan. Han hoppades därmed bli ensam herre på Wenngarn, som utlovat. Men tjänstekvinnan hade andra planer. Hon försökte röja sin svärson ur vägen på olika sätt, men han överlevde. - Tjänstekvinnan fick honom till slut inspärrad för mordet på greven och grevinnan. Efter att ha gett svärsonen skulden för morden lyckades kvinnan själv undkomma straff och gå fri från alla misstankar. Så småningom lyckades hon genom diverse ränkspel och intriger nästla sig till en bättre ställning på Wenngarn. Den nya slottsherren såg henne som en odmjuk och pålitlig gammal trotjänarinna och hon kom att bo här på slottet tills hon dog i hög ålder, avslutar förvaltaren sin hårresande berättelse. Nattsvarta ögon I ett rum intill Disasalen visar han oss sedan en målning av en gammal fårad kvinna i långa, grå kjolar, hätta och förkläde, i färd med att skära fisk. Tavlan är påfallande realistisk med silverglänsande fiskfjäll och den vassa kniven tycks nästan tränga fram ur själva duken. Men mer levande än något annat är hennes nattsvarta ögon, som får mig att rysa. Det är som om vi nu nått slottets mörka hjärta, som om den grå dagern och de dystra skuggorna på något sätt kom ur denna svarta, bottenlösa blick för att så småningom uppfylla alla rum. . . - Ingen vet vem som målat tavlan, men det sägs att den förställer den ondskefulla tjänstekvinnan som gammal, säger vår guide och han berättar om hur hennes gärningar gett ekon i huset flera hundra år efter hennes död. - Grevens två barn hörs ännu gråta på vinden. Och i rummet där kvinnan lät sin egen son dö för det förfärliga brott som hon själv begått, finns en blodfläck som aldrig någonsin försvinner. - Det sägs att den härsklystna gamla kvinnan vägrade släppa taget om Wenngarn. Att hon från andra sidan graven fortfarande styr över egendomen, och även har haft ett ödesigert inflyttande över en del senare ägare. Förvaltaren visar oss det berömda slottskapellet från 1660-talet, som är inrett i en överdådig, guldglänsande barockstil av greve Magnus Gabriel de la Gardie, som köpte Wenngarn 1653. - Det berättas att Magnus Gabriel från början var känd som ädel och storsint natur, men att han sakta började förändras här på slottet. Det var som om någon utanför honom själv alltmer tog över hans personlighet. Allt eftersom åren gick verkade en allt större girighet komma över honom, ett omåttligt habegär. Det fanns de som började göra anspråk på den kungliga tronen. År 1686 förlorade Magnus Gabriel Wenngarn till kronan och han berövades även flera andra av sina slott under reduktionen, då kung Karl XI konfiskerade en stor del av adelns förläningar. Fru Lisa Schunzel och dottern Joanna har nu anlänt till slottet, och väntar på oss i Disasalen. Fru Schunzel har även hon något overkligt och sagoaktigt över sig, liten och späd som hon är med ett underbart mörkt, böljande hår som nästan sammansmälter med de svarta mystiska målningarna på väggarna. 10-åriga Johanna säger att hon inte har sett några spöken på slottet och inte är särskilt mörkrädd. Liza Schunzel har däremot upplevt en del obehagliga händelser i samband med slottets renovering. Inlåst utan lås Hon berättar att familjen hållit på med detta arbete i många år medan de bott i ett hus intill slottet. Men de börjar undra om de någonsin ska bli färdiga. - Periodvis har allt gått snett på det mest besynnerliga sätt. Verktyg och stegar har försvunnit spårlöst eller flyttats, och kontakter eller delar som tidigare passat perfekt ihop är plötsligt helt omöjliga att foga samman, som om de på något sätt ändrat storlek över natten! - Ibland är det faktiskt rätt kusligt här, med dörrar som slår igen och inte går att öppna. Det hände faktiskt att en besökare plötsligt blev helt oförklarligt inlåst i ett rum intill Disasalen, trots att det inte ens finns något lås på dörren, säger Lisa Schunzel. Hon minns också det märkliga inbrott som skedde för en tid sedan. - En morgon upptäckte vi att vi haft besök av inbrottsjuvar på slottsvinden under natten. Men det konstiga var att de verkade ha fått så bråttom iväg att de knappt hade hunnit ta något med sig! Lisa Schunzel beslöt sig för att övernatta i Disasalen natten därpå, eftersom det fanns risk att tjuvarna återvände. - Det gör jag nog inte om någon gång! Hela natten hördes steg och tydliga ljud uppifrån vinden. Men det var uppenbart att ingen varit där den natten, inga mänskliga gestalter i alla fall. Vi börjar undra vad som skrämde tjuvarna egentligen. Vi går uppför en brant stege upp till vinden, som ska vara hemsökt av de två mördade barnen. Gråt och skrik hörs inte denna gång, men där finns ett gällt vinande ljud i bakgrunden som verkar komma överallt ifrån. Kan vara ett luftdrag förstås... eller kanske något annat? När det är dags för oss att lämna Wenngarn med dess märkliga öde upptäcker vi att mannen som kallade sig förvaltaren inte längre finns där. Helt ljudlöst och oförklarligt har han bara försvunnit.... Jag ska också tillägga att inne i bilen var med ens säkerhetsbältet helt omöjligt att spänna fast. Det var som om delarna inte längre passade ihop! Men när vi kommit en bit bort från slottet fungerade bältet igen, precis som vanligt... Skrivet för Hemmets Journal nr 35/2001