Wenngarns Slott, före 1682 Samtida gravyr av A. Perelle Adress: Wenngarn SE-19391 Sigtuna, Sweden Wenngarn, "slott och kungsgård i S:t Olofs socken uti Upland, skönt beläget vid Garnsvikens vestra strand i Mälaren, straxt norr om Sigtuna" (Nordisk Familjebok 1892) Samma byggnad som idag. Gravyr år 1695 av W. Swidde Tel: 08-59250110 Fax: 08-59254084 e-mail: info@wenngarn.se Huvudsida Historia Lägenheter mm uthyres Turistinfo o resväg Legender och spökhistorier Wenngarn förr och nu Ett par kilometer norr om Sigtuna ligger Wenngarn, nära Garnsviken som tillhör det system av långsträckta vikar och sund, vilket förbinder Ekoln och Mälaren. Wenngarn har mycket gamla anor. De äldsta historiska uppgifterna är från 1100- talet. Ägarna till Wenngarn har varit många. En av de tidigast kända är riksrådet Folke Jonsson-Blå. Under 1400-talets andra hälft ägdes Wenngarn av ätten Banér. Gården gick i arv från Eskil Isaksson Banér till dottern Sigrid, mormor till Gustav Vasa. Genom att ogiltigförklara ett tidigare arvsskifte lyckades Gustav Vasa år 1555 förvärva Wenngarn, som därmed blev kronogods. Magnus Gabriel de la Gardie År 1619 tillföll Wenngarn Gustaf II Adolf, som senare förlänade godset till greve Frans Berendt von Thurn, vars son sålde det för 50 000 riksdaler specie till Magnus Gabriel de la Gardie år 1653. Därmed inleddes en glansperiod för Wenngarns slott. Som rikskansler och den ledande i Karl XI:s förmyndarregering, var Magnus Gabriel de la Gardie Sveriges mest inflytelserike politiker. Genom inkomsterna från sina väldiga domäner, vilka anses ha omfattat nära 1 000 hemman, kunde han hålla sig med ett hov på hundratalet personer. Sedan Karl XI tillträtt regeringen, dalade dock rikskanslerns stjärna betänkligt. Genom kungens reduktion drogs De la Gardies samtliga gods in till kronan. Han fick dock rätt att bebo och bruka Wenngarn under sin livstid och avled där den 26 april 1686. Efter De la Gardie Sedan 1686 har Wenngarn varit i kronans ägo och arrenderats ut till olika släkter. År 1916 inrättades en central statlig anstalt för alkoholistvård på Wenngarn. I samband med att den statliga anstalten 1983 avvecklades, försåldes den till Lewi Pethrus Stiftelse för filantropisk verksamhet. År 1997 såldes Wenngarn till sin nuvarande ägare, Wenngarn AB, som sedan dess driver anläggningen och har gjort stora investeringar och förbättringar. Slottet Slottet består av en huvudlänga med två flyglar, som omger en liten borggård. Det fick i stort sett sin nuvarande yttre form i slutet av 1500-talet. Hertig Gustav byggde då på en våning och lät uppföra två låga flyglar. En latinsk inskrift på slottets södra gavel bekräftar detta: HANC EXSTRUXIT ILLUSTRIS PRINCEPS GUSTAVUS DUX SAXONIAE MDXCI. (Detta hus uppfördes av den frejdade fursten Gustav, hertig av Sachsen, 1591) Magnus Gabriel de la Gardie gjorde stora insatser för vetenskaperna och de sköna konsterna. Han lät Jean de la Vallee, en av dåtidens främsta arkitekter, utföra ritningarna till en omfattande ombyggnad, som pågick mellan 1663 och 1670. Slottet fick då sin fulla höjd och trapphuset byggdes. Greven var synbarligen angelägen om att så fort som möjligt göra slottet användbart. Utländska konstnärer och hantverkare tillkallades för den inre utsmyckningen. De de la Gardieska slotten präglas i stor utsträckning av bibelcitat och målningar med andliga motiv. Slottskapellet Som besökare når man kapellet genom att gå en halv trappa ned från gårdsporten. Därvid kommer man in i kapellet genom den dörr som var avsedd för gårdens och hovets folk. Greveparet hade direkt ingång från sin bostadsvåning till herrskapsläktaren. Då kronan tillträdde Wenngarn 1686, lämnades slottskapellet helt orört. Inget har tillkommit och bara några få detaljer har försvunnit sedan dess. Därmed är kapellet ett av landets absolut bäst bevarade kyrkorum från stormaktstiden. Det iordningställdes av De la Gardie och förmodligen har han även här anlitat Jean de la Vallee som arkitekt. Kapellets interör Ett särdrag i kapellet är det väldiga antalet allegoriska målningar på bänkdörrarna och läktarna. Symboliken är väl genomtänkt och innefattar även predikstol och altare. Den vittnar tydligt om rikskanslerns trosinriktning. Han framhöll ofta i skrift sin evighetslängtan och känslan av att leva i en eländets och sorgens obeständliga jämmerdal. Både tröst och hopp finns skildrade i allegorierna. Sin tröst fann de la Gardie i bönens stilla samtal med Gud. Kapellet har cirka 100 sittplatser och rymmer en av de finaste barockinrednngar som finns bevarade i vårt land. I inredningen märks den grevliga läktaren, som är prydd med de De la Gardieska och Pfalziska vapensköldarna, vilka även återfinns på det väl bevarade antependiet. På orgelläktaren finns en transportabel piporgel, från början avsedd att medföras i fält. Fasaden bär årtalet 1653. Trots att bara några decimeter skiljer herrskapsläktaren från orgelläktaren, har man föredragit att inte bygga samman dem, säkert för att framhäva skillnaden i rang. Predikstolen sitter mitt på den södra väggen, exakt i jämnhöjd med herrskapsläktaren, så att predikanten varit vänd direkt mot greveparet. Trappan till predikstolen går kuriöst nog inne i ytterväggen. Golvet är av trä och lagt i kvadratiska mönster som kallas Läcköparkett. Disasalen Disasalen är belägen i översta våningen med god utsikt över slottsparken. Den har fått sitt namn efter de åtta kända målningar som illustrerar Disasagan, välkänd bl a genom Johannes Messenius "comedia" om Disa, vilken han skrev till drottning Kristinas ära. Målningarna torde vara utförda i början på 1680-talet av Lorenz Wolter efter förlagor av Ehrenstrahl. Disasagan finns återgiven i både svensk och latinsk text på trätavlor, som placerade dels i slottets trapphus och dels i disasalen. Målningarna Utsmyckningen av Wenngarn anförtroddes 1665 skråmästaren i Stockholm, Måns Adersson Carlinus och hans tyske gesäll Christijan Hoppe. Av räkenskaperna framgår att Carlinus bar huvudansvaret för kapellets dekorationer. Förutom dekorationsmåleriet finns en rad stafflimålningar med mycket skiftande motiv.